Bild från i somras. Jag är sådär härligt jätteblond och Rasmus är sådär äckligt jävla snygg. Vi var nykära, inte så lite heller, och kunde inte hålla tassarna borta från varandra över huvud taget på hela sommaren. Gulligt. Bra. Helt jävla underbart. Som det ska vara.

Det skulle alltid vara så.

Jag har svårt att erkänna att det inte är så bra mellan oss. Men nu gör jag det, för min skull, och här är beviset som jag ska kolla tillbaka på om dagar, veckor och månader. Folk säger att det är viktigt att erkänna när man vet att man gjort fel, och det är det nog. Väldigt viktigt. Men, mitt i allt fokuserande på att erkänna mina fel glömde jag bort att stå upp för mig själv när jag inte hade gjort fel. Jag glömde bort att tro på mig själv, att inte bara ta emot all skit. Jag glömde bort någonstans på vägen att jag är värd något, att mina tankar och känslor inte är på lek och att de faktiskt är värda att respekteras. Jag måste hitta mig själv igen. Alla dagar är inte solskensdagar, tvärt om nästan, det är riktigt många isiga dagar. Jag vet inte om det är vintern som gör det eller mitt stenhårda hjärta, men det spelar ingen roll. Hur som helst så behöver jag dig, och du behöver mig trots att du ofta kan vara riktigt värdelös på att visa det. Någon dag kommer solen skina igen, fåglar kommer kvittra och det kommer dofta av sommarregn och blommor. Men du måste finnas där för mig, stötta mig och sluta upp med att vända din snygga baksida till så fort det är något. Nej, nu påstår jag inte att jag är helt perfekt, för det har jag väl redan klargjort att jag inte tycker, va. Bevisa att du vill och att vi kan ta oss igenom det här en gång för alla, för du vet att när jag vågar ge mig ut i virrvarret av känslor igen så är det värt det. Våga. Jag ber dig.

Jag älskar dig. ♥