Ligger i sängen och känner mig allmänt vilse. Nej, jag har inte gått vilse i sängen. Vilse på insidan, i tankar som springer åt alla möjliga håll och känslor som dansar runt och stampar mig på tårna. Jag vill inte vara här och jag vill inte känna såhär, jag kan inte se mig i spegeln för jag tål inte mig själv och det är inte ens mig jag ser. Främling. Jag vill vara på ett sätt men borde vara på ett annat, jag måste säga en del saker för min egen skull men måste lika mycket låta bli för alla andras skull. Måste hela tiden tänka på vad jag inte kan säga och inte kan göra, och vem jag ska vara. För det vore ju ett helvete för alla er andra om jag var mig själv någon gång. Ni är idioter och patetiska om ni någonsin får för er att ni vet vem jag är, om ni tror att ni känner mig. Som om jag skulle tillåta att det hände.