När ensamheten knackar på dörren, trycker på fönstren och drar i dörrhandtagen så vet jag inte vart jag ska gömma mig. Jag vet inte hur jag kommer undan, för den tycks alltid ta sig in och hitta mig. Jag kan inte gömma mig i mitt rum. Den tar sig igenom små springor, nyckelhål eller vägguttag och jag kan aldrig täppa till och stänga den ute. Den lägger sig över rummet som en gas, en gas som gör att man inte kan andas. Inte får andas. Jag måste bort härifrån, jag måste stanna här. Måste bort från ensamheten, måste stanna för att inte visa andra att jag är rädd för den. Måste bort. Jag vet inte hur jag, när ensamheten trycker på, ska hindra den från att ta sig under mitt skinn och in i mig. Jag vet inte hur man förhindrar att den bygger bo i hjärnan, hjärtat och själen. Jag har ingen aning.

Det är konstigt att man kan bli så besviken på någon att man inte ens orkar ta sig upp ur sängen.

Helst av allt vill jag att du ska försvinna, jag vill inte träffa dig över huvud taget. Du kan stanna där du är. Helst av allt vill jag att du ska ta tillbaka alla korkade saker du gjort, trots att det är omöjligt. Helst av allt vill jag att du ska komma hit med en gång, hålla om mig och bara vara den person jag alltid försöker tro att du är.


Mjau.