Jag känner mig ganska tom på ord, så det har inte varit ett enda blogginlägg på 1 vecka och 3 dagar. Troligen så kommer det ta ett tag innan det kommer ett nytt igen också, efter det här alltså. Mjau, förutom min syster så är det nog ingen som bryr sig särskilt mycket, eller hur?

Nu ska jag vara modig hade jag tänkt, och så hoppas jag på att inte alltför många läser det här.
Jag vet inte vart jag ska börja. Jag vet inte heller hur mycket jag ska skriva ner, eller vad. Jag är ganska rädd för vad folk tänker när dom ser bilden till vänster, och vad folk kommer tänka när dom läser det här.

Anyway, here it goes... Till att börja med så kan jag säga att jag ända sedan jag var liten har haft problem hemma. Mest med mamma. No details! Men ett barn som inte får en klok uppväxt, utan måste oroa sig för en förälder hela tiden, missar verkligen något. Jag känner att jag har missat flera år av mitt liv, på ett sätt, jag kan inte förklara det. Nu på senare år har det kommit ifatt mig och jag är konstant ledsen. Jag kan kan inte och har aldrig kunnat prata med någon om det utan att sedan känna mig skyldig och känna att jag svikit min mamma. Mina vänner har fått lyssna, men ingen har kommit tillräckligt nära mig för att jag ska kunna berätta allt, och folk tröttnar. Förutom Ralle, han är den enda som verkligen funnits där och ännu gör det. <3. Han, och lärare, har bett mig skaffa hjälp. Jag har alltid sagt jaja, sedan ignorerat det. Jag vågar inte. Men jag vet att dom har rätt, jag behöver hjälp. Riktig hjälp, läkare eller kurator eller whatever. Någon dag ska jag våga.

Häromdagen såg mamma min handled. Det kändes som världens undergång, hon vet att jag skär mig. Jag trodde att det skulle bli värre än vad det blev, men allt som hände var att hon sa att jag inte får göra så, att det inte hjälper. That's it. Sen sa hon att hon inte kan göra mer än hon redan gör, när jag berättat att jag varit deprimerad sen mellanstadiet. Jag fick även en lång kram, men det var allt stöd jag fick. Nu låtsas hon som ingenting, och det känns (om möjligt) ännu värre. För tillfället är jag rädd för vad pappa och syster ska tänka när dom läser det här. Jag vill inte vara en börda för någon, jag kan ta hand om mig själv. Jag kan det..

Varför lägger jag upp det här på min blogg? Vem bryr sig? Jag är patetisk. Jag vill ha uppmärksamhet bara. Så måste det ju vara. Ärligt talat så skulle jag vilja säga emot, jag skulle vilja säga att jag inte vill ha uppmärksamhet. Men det vill jag, inte så att alla ska säga att det är synd om mig, för det är det inte, jag vill bara att... Hm, jag vill nog bara slippa hålla allt inom mig. I guess. Jag vill att ni ska veta vad ni aldrig lägger märke till. Däremot så vill jag inte att ni ska behandla mig annorlunda, eller säga något om det här till mig. Det är det jag är mest rädd för - att om jag berättar för någon så ska allt bli annorlunda. Jag är rädd att någon ska tvinga mig till en kurator eller något, trots att det är det jag behöver. Jag kan inte förklara det mycket bättre än såhär. Jag har utelämnat tusentals detaljer tror jag, but still.

Ctrl + A, Delete eller Spara & publicera?


Mjau.